Louise heter jag är 29år och jag har nog lidit av psyisk ohälsa inprincip hela mitt liv. Men är nu på senare år som jag börjat ta tag i det och acceptera och respektera mig själv. och att våga känna och släppa på mina känslor. Min uppväxt bestod utav alkoholism och missbruk. Mina föräldrar drack ständigt och det var något man fick kämpa mot som barn. Socialtjänsten var inblanade tidigt i mitt liv, redan när jag gick på dagis. Det var för att jag och min bror kunde komma till dagis med smutsiga kläder bla. så det kom nog in en och en annan oros anmälan till socialtjänsten.
Vid det stadiet när jag och min bror var små så hade vi en kontaktfamilj, som vi fick åka till varannan helg, minns inte så mycket från den tiden mer än jag trivdes där och blev väldigt ledsen när vi slutade åka dit. Tror paret själva fick egna barn. Sen fick vi ingen ny kontaktfamilj att åka till efter det då soc ansåg att behovet inte fanns längre. Vilket det visst gjorde i mina ögon nu när jag ser tillbaka på den tiden. HUR kan man tillåta barn bo så tätt in på den miljön vi levde i? Jag och min bror kunde bo i en svinstia, då ingen städade. Ibland kunde hemtjänsten komma och städa upp så det gick att leva där vi bodde. Och såfort socialen skulle göra ett hembesök så var mamma snabb med att städa upp. Och hon höll sig nykter.

Åren går och min bror börjar få det kämpigt i skolan. Han bråkade en hel del. vilket resulterade i att han fick byta skola och gå på en skola med full assistans, en skola på 5 elever tror jag det var. i samband med det så fick simon en egen kontaktfamilj/par. För dem tyckte att han var i behov av det. Fast jag hade samma behov som honom så ansåg dem det inte eftersom att jag skötte mig. Men socialen hade ingen aning om vad som skedde i hemmet. Minns hur bortglömd jag kände mig.
Min mamma var handikappad, neurosedynskadad. Hon föddes utan ett halft ben och missbildningar i sina fingrar. i början av min barndom så bar mamma protes på benet. Vilket sen blev för tungt och jobbigt så tillslut fick hon sitta i rullstol. Mamma jobbade också som arbetsteraput tills hon blev sjuksriven och av med sitt jobb. Det blev hon av med pga sitt missbruk. Jag minns att jag som liten skämdes så mycket över min mamma. i allafall då när hon inte var nykter, vilket var hela tiden i stortsätt. Varje dag efter skolan minns jag att jag tänkte "hoppas mamma är nykter". Hon kunde göra bort sig på fyllan inför mina vänner. Hon kunde störa mig om nätterna för att hon ville ha sällskap.. Under den tiden satt pappa inne på antingen behandlingshem eller i fängelset. Han kunde ringa ibland och säga att han saknade oss barn.
När jag blev tonåring beslutade socialtjänsten sig för att min mamma inte var kapabel till att ta hand om mig och min bror. Och det var då vi fick flytta hem till min brors dåvarande kontaktfamilj. Efter cirka ett år så skulle den kontaktfamiljen flytta till annan ort. Och då fick jag och min bror flytta igen. Fast då hem till våran farbror och hans dåvarande familj.
December 2004, dagen innan min skolavslutning hittade jag min mamma livlös i sin soffa. Det kan vara en av dem värsta dagarna i mitt liv.
2 månader senare så får min dåvarande faster ett samtal från sjukhuset, då dem berättar att min pappa ligger inlagd på intensiven då han har blivit grovt misshandlad. Jag som inte ens hade hunnit smälta att jag förlorat min mamma? ska jag förlora min pappa nu också? Han var så grovt misshandlad att han låg med resperator i flera veckor. Min pappa hade blivit halft hjärndöd. Han vaknade upp som ett kolli efter detta. och på julafton det året(
2005) fick han en hjärnblödning och avled dagen efter. Han som misshandlade min pappa hade blivit anlitat av pappas dåvarande fru.
tätt därefter flyttade jag ifrån mina släktingar och flyttade till en ny fosterfamilj. Sen direkt efter studenten så fick jag jobb i stockholm och flyttade dit. Och mina 8år i stockholm började bra men slutade i att jag mådde så pass psykisk dåligt att jag tillomed slutade jobba.

Den tiden fram tills dess har varit väldigt påfrestande. Den har påverkat mig väldigt mycket. Men idag går jag regelbundet till psykolog och bearbetar mina tankar och känslor Som jag hållit inom mig i så många år. Och jag mår så mycket bättre nu. Jag känner mig inte ensam i det här längre och tillåter mig själv att må dåligt om jag så behöver. Hade jag förstått hur viktigt det är att prata med någon om mitt mående i tidig ålder så hade jag tagit tag i det för länge sen.

Jag starta Denna insamling eftersom jag tycker att stiftelsen choise jobbar med ett sånt viktigt ämne, psykisk ohälsa bland unga!! Och för att jag vill hjälpa andra till att ta hjälp så tidigt som möjligt om man mår dåligt. För DU är aldrig ensam!
Ge en gåva

275 kr
Insamlat

3% 10 000 kr

3
Gåvor

10
Dagar kvar

Senaste aktivitet

  • Adrian Ulander Adrian Ulander Donerade 100 kr

    Det känns som att du verkligen hittat hem i att hjälpa dig själv genom att hjälpa andra. Vackert och inspirerande är det. Tack och kram, fina Louise! ❤️

  • Anonym användare Anonym användare Donerade 100 kr

  • Anonym användare Anonym användare Donerade 75 kr

    Hade lite extra pengar över nu innan lön