År 1991 föddes jag i Bolivia där jag endast 1 dag gammal lämnades anonymt till ett barnhem i La Paz. Ingen vet vart jag kommer ifrån, vem jag är eller vem jag var menad att bli. Jag spenderade mina första månader i livet på barnhemmet, hur vet jag inte. Var jag älskad? Fick jag närhet? 4 månader gammal får jag träffa min mamma Ingrid och min pappa Hans för första gången. De hade rest över hela jorden för att få träffa mig. Från den stunden vet jag att jag alltid har varit älskad, jag har alltid haft en familj. Är inte kärlek det enda en människa behöver för att må bra? Man kan tycka det. Man kan också tycka att det är otacksamt att inte må bra med dessa förutsättningar i livet. Jag fick allt jag behövde, allt jag kunde önska mig. Varför fattades det alltid något? Vad var det för fel på mig? Som bebis och barn var jag extremt lugn men bakom den lugna fasaden brann jag. Ibland rann det över och då skrek jag, rätt ut och för ingenting. Till och med mitt 4-åriga jag förstod att man inte bara kan skrika för ingenting, jag uppfattades som jobbig och besvärlig av min familj och som lugn och ordningsam av mina fröknar och lärare. Ingenting stämde. Mina föräldrar är inga utbildade psykologer (ska man ens behöva vara det för att bli förälder?). De hittade anledningar till mina utbrott; hon är hungrig och trött. Det fanns aldrig på kartan att det var någonting djupare än så som var orsaken och varför skulle det göra det när jag hade allt jag någonsin kunde önska? Med tiden utvecklades min personlighet och jag blev väldigt utåtriktad, glad, sprallig och full av liv och livsglädje men på insidan skrek jag; SNÄLLA, SNÄLLA SE MIG?!

Året är 2013 och det är nu det börjar bli riktigt illa. Mina känslor levde sitt eget liv och låg jag inte på golvet och försökte överleva mina panikångestattacker så låg jag i sängen och grät eller vred mig av smärta för att allt bara gjorde så himla ont. Vissa dagar kände jag ingenting. Inte ens fysisk smärta, vilket jag testade gång på gång. Ångesten växte som ogräs när jag såg hur mycket jag sårade alla som av någon konstig anledning faktiskt älskade mig på rikrigt. Jag trodde det var jag som led mest men alla hade lika ont och när jag såg det så tappade jag bort mig själv. Jag föll så hårt att allt blev mörkt. Det var nästan så att jag omfamnade mörkret och det gjorde att allt eskalerade ännu mer.

Jag flyttade tillbaka hem till mina föräldrar för att jag inte klarade av att ta hand om mig själv. Det var tufft för både mig och min familj. Mamma brukade sitta utanför mitt rum och höra hur jag skrek av smärta när det kändes som själen skulle brinna upp. När det blev för illa så fick hon lägga sig bredvid mig och stryka mig över pannan tills jag och mina mediciner fann ro att äntligen få sova. Det tog fem självmordsförsök, en vistelse på slutenvården och massor utav hjälp från vänner och familj innan jag fick hjälp.

Alla har inte den turen jag hade, alla har inte ett sådant supportsystem, alla har inte någon i sitt liv som kämpar mer för dig än vad du själv gör. Idag mår jag bra. Jag faller ibland men inte alls lika hårt och jag tar mig alltid upp igen. Det har jag min familj och mina vänner att tacka för. Så många gånger de har tagit min ångest och ersatt den med glädje och hopp. Alla som har klarat av att stanna i mitt liv, ni måste vara änglar utan vingar. Jag är er evigt tacksam!

Alla kan få ett fint liv och även om du kanske inte tror det så finns den styrkan just DU behöver för att klara det du måste, inom dig. Du är mer än vad du vet om. JAG LOVAR.

Det ska inte behöva vara såhär svårt! Ingen ska behöva må dåligt i ensamhet. Det ska inte vara svårt att sträcka ut sin hand och det ska inte vara svårt att ta emot hjälp. Även om du har allt du kan önska dig så är du inte otacksam om du mår dåligt, det är så viktigt att man förstår det. Du är faktiskt bara mänsklig.

Även den gladaste personen du mött kan ha en lång mörk historia så var alltid ödmjuk och tacksam för allt du har.

Alla lider någon gång under sitt liv av psykisk ohälsa. Jag pratar till alla som: gjort slut med sin kärlek, förlorat ett husdjur, förlorat en förälder, haft föräldrar som skilt sig, förlorat en vän, varit tvungna att fly från sitt hemland, lider av en fysisk sjukdom, har prestationsångest, lider av ätstörningar, OCD, är bipolära, har borderline eller bara har ångest varje dag. Jag pratar också till alla er som har en närstående som går eller har gått igenom någonting av detta. Om ni har det så är ni också drabbade av den psykiska ohälsan. Sträck ut din hand. Hjälp folk som inte har orken att hjälpa sig själva. Hjälp till så att Stiftelsen Choice kan utbilda människor inom detta ämne. Det kommer en dag när du eller någon i din närhet behöver det där extra stödet. Då SKA det vara lätt att få hjälp. Tillsamman kan vi göra skillnad!